Yngwie Malmsteen – det svenska gitarrundret

Alla som spelar gitarr eller allmänt rört sig i hårdrockskretsar, särskilt under 1980-talet, vet säkerligen vem Yngwie Malmsteen är. Denna supergitarrist har en helt egen stil, eller hade tills dess att han kopierades av en mängd olika gitarrister, som är influerad av klassisk musik. Detta var till en början unikt och gav musiken en särpräglad karaktär som tilltalade många musikintresserade.

Malmsteen föddes i Stockholm och spelade i flera lokala band (samtidigt som han arbetade i en gitarrverkstad) innan dess att han blev upptäckt av en amerikansk skivproducent. Han blev bjuden över till USA ett par år in på 1980-talet för att spela med bandet Steeler, med Ron Keel som frontman. Karriären i Steeler blev kort, men Yngwie hann ändå åstadkomma ett visst avtryck – tillräckligt för att bandet Alcatrazz skulle intressera sig för honom. Med Alcatrazz spelade Yngwie in två album, varav ett var inspelat live. Här fick han lite mer utlopp för sin spelstil och skapade sig snabbt ett namn i gitarristkretsar.

År 1984 släpptes första soloplattan, som kort och gott fick namnet “Yngwie Malmsteen’s Rising Force”. Denna var till 80 % instrumental och var en fenomenal uppvisning i det som kallades neo-classical fusion, det vill säga hårdrock blandat med klassisk musik. Som musiker på skivan medverkade bröderna Jens och Anders Johansson. Snart skulle sångaren Jeff Scott Soto ansluta sig till bandet och nästa skiva blev istället mestadels icke-instrumental. Skivan “Marching Out” skulle bli en skiva med en ganska mörk och näst intill mystisk ton.

Yngwies musik blev gradvis mer och mer kommersiell, trots att det förstås var långt kvar till den radiovänlighet som exempelvis Bon Jovi och Def Leppard stod för. Tredje skivan “Trilogy” och den fjärde “Odyssey” tog musiken närmare den stora massan när musiken började bli bredare och mer lättlyssnad. Någon bred succé har det dock aldrig blivit för Yngwie.